En ganska lyckad resa

på nästan 350 mil är vi framme i Torrevieja sedan i söndags. Vi har bott på hotell och varit ganska försiktiga, men råkade ändå ut för ett bilinbrott i Spanien, nästan i mål.

Eftersom vi kände oss trötta, hungriga och Tindra behövde gå på toaletten, bestämde vi oss för att stanna på ett rastställe där vi kunde äta, men som också skulle vara trevligt och kännas säkert. På rastplatsen vi hittade fanns det en stor bensinmack med affär, ett turistcentrum med museum, restaurang, toaletter, en affär och massor med folk. Perfekt tänkte jag samtidigt som klockan också inte var mitt i natten - utan på dagen strax före klockan 16.

Parkerade bilen i närheten av restaurangen. Släppte ut Tindra ur bilen och tog med min mycket dyra kamera och väska. Tittade hastigt till på det unga paret som parkerat mittemot. De tittade tillbaka och log. Leendet kändes lite falskt, men de kände ju heller inte mig, så det kanske var ett slags artighetsleende tänkte jag. I restaurangen, som hade namnet Autogrill, beställde vi entrecôte med gräddstuvad och ostgratinerad hel spenat och tog tre paket extra paket smör till. Spanien börjar ju jättebra tänkte jag samtidigt som jag och Tindra åt av den goda maten. Kastar ett öga ut mot bilen och tycker det ser ut som om någon är i den och blir jättearg och funderar om jag ska titta, men gör inte det eftersom Tindra då skulle bli lämnad själv och heller inte skulle kunna följa med. Dessutom , så har ju bilen tonade rutor och det är ju mitt på dagen med fullt av människor, så jag måste säkert ha sett fel.

Efter mat och toalettbesök går vi tillbaks till bilen och allt ser bra utifrån. Men när dörren öppnats, ser jag att några kassar som stod på sätet bredvid förarsätet ramlat ned på golvet och Shelley (vår sköldpadda) låg också på golvet i sin jord och sitt gräs istället för i kartongen som stod på kassarna.

Frågade Tindra om hon råkat välta ned Shelleys kartong - och fick nej till svar. Då såg jag att det saknades flera kassar och en handväska. Men inte Tindras Nintendo DSI, min stora IMAC-dator som satt fastsurrad i barnstolen, en vaxstråleskrivare, en proffsscanner, studioblixtar, en stort och mycket dyrt studiostativ, min frus nagellacker och gelé - bara de värda en bra bit över tio tusen. Totalt hade de säkert lätt kunnat få med sig saker för väldigt mycket pengar, men jag är övertygad om att Shelley räddade oss. De såg nämligen ut att ha försvunnit i all hast, trots att så mycket fanns kvar i bilen. Det enda som försvunnit, var en brandfilt från handskfacket, en handväska med mest kläder, en kasse som stod bredvid och kassen som låg under Shelleys lätt stängda kartong.

Tack Shelley, som numera får heta Hero!